missytelliot

Inte mycket händer just nu. Försöker bara andas o hålla näsan ovanför vattenytan. Börjar kännas lite bättre, dock. Men trots hur jag mår, så kommer jag inte ifrån den oändliga tacksamheten! Tacksamheten för allt de jag har idag. Min jättefina lägenhet, mat på bordet, 2 små busfön; Tant Mysbralla o popsnöret herr svart. Fast jag har upptäckt att med tacksamheten kommer rädslan. Att förlora allt de fina. Kanske är det bara bra att de är så. Kanske håller man hårdare i det man har, då!? Vet inte så noga alltid. Vet bara att allt jag kan göra är att ta en dag i taget. O det är jävligt soft att kunna tänka så. Det blir inte så stort o svart då! =) /Peace