missytelliot

Känns, för tillfället åtminstone, SÅÅ BRA!     
Fast just nu kanske jag inte är i stånd att avgöra så mycket, då jag varit vaken alldeles för länge.
Ser alltså typ nå slags pärle-maskar på golvet om jag tittar länge o nära. O de rör på sig! Hur som haver, så höll jag faktiskt på o glömma bort att ens nämna varför det känns helt ok. Det är nämligen som så att jag har en plan. Fick höra en sån smart, dock så enkel idé av en vän i samma sits som mig. Med drogerna, subutexen o den biten. Han hade överklagat (Ha!) socialstyrelsens beslut. och så som jag förstod det, så skulle han nu få subutex!!!! DET SKA JAG OXÅ GÖRA MINSANN!! =)

Fast gå o lägga mig ska jag verkligen göra alldeles strax. Om så bara för att vila ryggen i af! Å då vet jag
att ja kommer somna i samma stund som jag ens tänker tanken! (MEN MÅSTE VILA, SÅ JA ORKAR MORGONDAGEN OXÅ, EL. RÄTTARE SAGT DE DELAR SOM KOMMER ATT "UPPLEVAS" AV DEN NYA DAGEN.

Har hänt SJUKT mycket i helgen. O mest bara trist oxå. Fast det får jag nog berätta om en annan dag. 
För nu blir de sova av, dels innan mamma stiger upp. Och så delsför o slippa dessa maskar. Tunna, smala o i alla möjliga färger.
Grön, blå gula o röda! Blä.

*psykos!*( -SKOj!, för vissa därute som ingen humor har!
Kan berätta mer om denna hemska helg senare. Världens hemskigaste, lovar!!!
Måste bara tacka du, du vet själv vem du är; du vänliga själ, som faktiskt hjälpte till då boet var tomt  Antar att det är sånna som du som man man kan kalla vardagsängel!? Alla ni som medverkade till att jag skulle knäcka denna egentligen så enkla idee´n. Så litet men ändå så svår ibland att komma dit hän. Speciellt som man.....JAG inte har många alls att prata med,
jag menar...Trådtappning!.....Öhh...

Nä nu Bara Måste Jag Faktiskt!
Så...tack o go-natt på er alla hopa!

fASTÄN DE E MORR.


Tänk om man hade en sån här liten söt-gris o sova vid.
Jag menar; wilma-umpan hon tar ju upp hela rummet.....nästan.
Eller!?!! Ha O vid min sida!
Mumma.
vet i af vad jag ska drömma om, he, he!

Om man enkelt vill beskriva socialen så, take a look at this;

Även om jag inte helhjärtat tror på astrologi osv.  Men det får mig dock att fundera.
Försöker se till det jag har o vara tacksam för det.
Men det känns nuförtiden som att jag bara är arg o ledsen. Vilket har med soc o deras konstiga resonemang att göra.
Hur dem ger, för att nästa dag ta tillbaka. Svamlar, o ger aldrig ett rakt besked.
Som i sin tur gör mig såååå arg, ledsen, och besviken. O sist men inte minst; BITTER!
Var tog all min lycka vägen, mitt leende, o allt det där andra som förr var värt så mycket.

Känns som att det inte finns längre. Borta med vinden. Eller ska jag säga borta med soc!?

Återkommer med mer info om hur ap-mötet på soc artade eller urartade sig!

Ensamkänsla

Känn dig blåst min vän!
Fick inte ens en sjukskrivning pga av subutexen!
Livet är verkligen inte värt ett ruttet öre!
Framförallt socialstyrelsen o dess myndigheter, är värt såå mycket mindre än något alls!
Allt ruttet jag vet och mer därtill, ungefär på den skalan kan aporna på soc sålla sig till!

Vardagsänglar?????

Snacka om o känna sig råblåst på precis allt! Blir behandlad värre än en lepra-hund.
O ingen finns det som jag kan prata med heller. Kalle orkar inte höra mer.
Gör i o för sig inte jag heller, so whats the fuckin point!?

Ska bli intressant o se  vad dem har att komma med för idiotier imorgon!..........

                                                         

                                                        Lite mex-muerte going  for chinese stajl

Skillnad. Vilken skillnad. Ja, det slår mig med stor häpnad hur skillnaden kan göra skillnad!
Ringde nämligen redan igår till VC ang. en tid im en sjukskrivning.
Fick beskedet att  "inga läkare fanns på plats, jag skulle återkomma imorgon (dvs. idag) för en akut-tid."
Vilket jag gör, ställer klockan på ringning; halv-8. Ringer Vc rekomenderad tid; kvart i 8. Får tid för återuppringning, sådär som det det brukatr vara ni vet...
Kvinnan som ringer upp frågar vad ärendet gäller o först säger jag arr det gäller utbrändhet.
(Man har väl inte alltid lust att basunera ut allt o hela sanningen till nån slahs liten skvallrig telefontant!)
Men utbrändhet räckte inte till, så jag var alltså tvungen att dra hela sanningen för den lilla skvallriga telefontanten, o gissa vad litet tider dem hade då!!!!!!

Blir så jävla ledsen o arg. Detta faktum att bli sä'ärbehandlad står mig upp i.....
O väga inte komma o säga nåt i stil med; "det är bara du som kan ändra..." "bla, bla, bla..."
Faktiskt det jag håller på med, därav sjukskrivningen!

Hur som haver så hade jag ringt till Björkskatans VC även från min mobil då de ej ringde den tid det uppgav först. Alltså ringer dem upp mig igen, ca en halvtimme senare. Men den här gången var det en annan tant med brytning som fanns där i andra sidan luren. Jag förklarade åter min situation, och min panik över att få en sjukskrivning utfärdad. Hips, vips så fanns det en tid 13.30 hos någon läkare vars namn var Susanne.
Så enkelt, men ändå så svårt.
Tänk att det ska behöva vara såhär! 2010 är året vi lever i, o fortfarande fattar homosapiens ABSOLUT INGENTING!
Gör mig så jävla besviken.
Säkert har den där lilla skvallriga telefontanten själv garderoben fylld med lik o hemskheter, som hon frenetiskt gör ALLT  i sin makt för att dölja!
Eller så har hon det inte, utan bara ett väldigt lågt antal hjärnceller.
Vilket som, så gör det mig ledsen, men ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.
Och så en himla massa tacksamhet, förståss, över tiden jag faktiskt ändå fick idag!
Över dessa vardagsänglar som finns lite här o där ibland när man behöver dem, o ibland inte behöver. Bara finns.
Som om dem vore utsända av någon högre kraft eller så....
Tack Gode Gud för dem! Hur skulle livet se ut utan dem!? Tänka sig.....
Nää, usch! Vardagsänglar finns.
Och vetskapen om det gör mig glad. Skänker trygghet ,om så i bara små, små doser, så i denna värld som annars kan vara alldeleles för grym ibland, kan det behövas! Tillsammans med kärlek o ömhet. Allmänt menar jag.
Som att bara ge någon man möter i förbigående ett leende, hålla upp dörren åt den där jätte-tjocka tjejen som har en bebis i magen, eller andra gester som är små, o enkla men än så uppskattade!
För är det inte det de handlar om att leva; Kärlek!?

Inte gegga ner sig i hat o avsky.
skylla allt på en taskig barndom, eller älta saker som hände för elva år sedan!
Här och nu! Här och nu!
Vilket är något jag själv fortfarande tränar på. Eller ska man säga igen....?

Finns inge mer o säga. Finns inga ord som kan beskriva min sorg, min maktlöshet ellr frustration längre.
Blir bara kak på kaka.
De enda jag vet, o det enda jag kan säga är att de tyngsta jag vet är att försöka kommunicera med en betongvägg. (Speciellt som andra "betongväggar" har förmågan att lägga näsan där den inte hör hemma. Gör allt bara fel! O den där näsan finns inte kvar länge till om den ska fortsätta figurera i mitt lliv o mina krig!
och när det tyngsta jag vet, aldrig verkar finna ett slut, så gör i alla fall jag det. Kanske inte så konstuktivt.
Menjag orkar verkligen inte mer.

Försökte stäla en tröja idag, för att få ihop pengar till att hämta ut mobilen imorgon; 400 spänn.
Åt helvete gick det med det. Råtoorsk redan från start!

Såhär får jag hålla på, för att få pengaflödet att gå runt då dde 1600 jag får var månad från soc-helvetet,
knappt räcker till hundmat eler  cig! Såå, vad är mina alternativ!?...33 år o be mamma o Thomas om pengar; NEJ!
Klart förnedrande o jobbigt för båda parter. Fattar inte hur soc tänker? Allt det här vet dem om, but still no change!
Men dem uppmuntrar väl till kriminalitet och att man ska vara i klorna på dem tills man dör.
Är de så, o blir de  så, då hoppas jag det sker snabbt, o helst smärtfritt.
Kanske med en överdoserad heroinspruta i armen. Fort var det gjort!

För det är inge länge kvar tills jag bara skiter i hela jävla systemet, vilket förövrigt suger så fett att det finns inge slut! Lägger mig ner o dör! Orkar faktiskt inte. Vill bara gråta!

Antingen eller, liksom.

På eller av,

aldrig mittemellan riktigt.

Varför är det så?

Ska de va så?

Noll balans.

Så var det tisdag igen. Dagarna bara går och går.
Och själv står man bara där. Kvar på samma ställe-jämt. Känns de som emellanåt.
Fast så är det väl inte riktigt....

Gårdagen blev sällsynt lugn. Fast med ett humör som inte var på topp.
Bättre idag.
Städade lite o påbörjade ommöblering av mina upphängningar på väggarna.
Gick åt pipsvängen då jag upptäckte att hörnhyllan bara gick att skruva upp på ena sidan.
Den andra var betong o krävde borr.....
Nytt försök idag. Kommer se lite annorlunda ut, men de kan väl bara va lite kul!?

Förövrigt idag så har jag planerat in en schysst frulle, långis i skogen med Tusseliten.
Sen buss till staden o sola mig lite solarium.
Naglarna måste få lite vård oxå. Så dem ska vi ta hand om senare idag.

Men nu känner jag att det börjar kurra så smått i magen.
Då är det dags för frukost. Kanske blir det mannagrynsgröt!? MMMmmm!



Liten fin vårblomma....

Eller hur!?
Vet att jag, o bara jag kan ändra på saker o ting. Men det är inte lätt att vända på steken när de futtiga pengar jag får nu, bara räcker knappt till cig o hundmat. När jag i sjäkva verket skulle vilja bygga upp mina rutiner igen.
Med simningen, lite solning o sånt som jag gjorde förr. Kanske tom. börja träna yoga eller pilates.
Haken är bara den att för att det skulle bli möjligt så måste jag stjäla o snatta för att få pengaflödet att gå runt!
Och med det, följer klientelet och drogerna på köpet! Ond cirkel, alltså.
Så, om någon av dessa "kloka människor" med sina "kloka kommentarer" har något vettigt svar på hur jag hellre ska bära mig åt för att bygga upp ett annat liv med rutiner och nyttiga saker, fram till det är dags att åka på behandling så var så god! Fram med det bara!

O socialen sen..... AAAAaaaAArRRRGgggGGGgh!

Plus "alla dessa" (för det känns som om dem vore 2-3000) mammor o pappor som tjatar om att "jag måste göra nåt" "Hur länge ska det ta?" "Nu har det snart gått ett år" O "Det händer ju inget!" .
Jamen, hjälp mig då. Jag försöker faktiskt. Vet att jag halkar ibland( men skulle jag inte göra det då hade jag ju inte haft nåt problem, eller hur!?) Men jag försöker, som sagt. O det känns som att när jag väl faktiskt försöker, får jag fortfarande bara skit! Ser ni mig alls!? Eller ser ni bara en jävla knarkarjävel?
Märks det inte att jag är hemma mer o i långa perioder? Märks det inte att jag försöker lägga pengar på vettigare saker som kläder, sol o simning, istället för droger? Märks det inte att jag passar varenda jävla soc.tid? Märks det inte att jag ringer alla dem där jobbiga, men viktiga telefonsamtalen o försöker sköta sånt som jag ska?
Och när jag ber om hjälp; att någon (mam el. pap) ska komma o legitimera mig på urinprovtagningen, då är det helt plötsligt jobbigt! Pappa förklarade redan igår att jag ska engagera någon annan vad gäller skjutsar mm.
Medans mamma tydligen har svårt att bestämma sig om hon ska, eller inte ska komma med o legga mig!.......?
Ändå gör hon tamejfaan absolut ingenting om dagarna. Inte ens posten orkar hon gå en trappa ner för att hämta!!!! Handlar gör hon när hon ids, oavsett om det finns mat hemma eller inte!
Vaaa?Dom är ju faan inte klok! Rent jävla dumma i huvudet, båda två!
Må hända att jag pekar med fyra fingrar på mig själv nu, fast det skiter jag i. Är så arg o ledsen att jag bara spricker i tusen bitar. O kom för fan inte laga mig sen! Låt mig bara va! Eller så kanske ni kan välja att öppna ögonen lite. Möta mig halvvägs i detta som kallas verkligheten!

*Gråtfärdig!*


Snart skiter jag fullständigt i det här. Kan lika gärna bo själv i en pappkartong, under en trafikerad bro, nånstans.
I en annan del av världen helst. Kanske nånstans där beroendesjukdomen inte finns. O nånstans där korkade människor är bannlysta. Där bara renhet o sanning finns. Ett vackert ställe, ett sånt som sorgligt nog bara existerar i mina drömmar.

Nää, nu ska jag göra mig klar inför mina illegala affärer! Så skit ner er, ni som sitter o dömer. O alla ni som sitter inne på en himla massa fantasi-lösningar!" Skit ner er o försvinn ur mitt unkna liv!

Öppna lilla ögat, för helvete!

Go´natt alltså.
Fast först tänkte jag försöka se en BECK-film jag hyrde igår..
(Får flirta o blinka mig till att slippa förseningsacgiften imorgon när jag går tebax med den-
dem verkar va bra, trevliga o inte helt omöjliga på det där stället; kjollan på Björx, alltså)
Om inte annat får jag väl klä mig i kort kort, o genomskinlig top, He he!

Annars har de varit en bra dag idag. Höll på o knasa för snatteri 2 gånger, men klara mig. (Såå går det när soc vägrar betala ut normen jag egentligen är berätigad! Snacka om o uppmuntra till fortsatt kriminalitet! Så sjukt att jag inte ens finner ord! *AAAARRRRGGGGHH*
Förövrigt, helt ok. Med mig o denna dag, alltså. Inte med soc.-biten! ALDRIG!

Ska träffa Sara imorgon o hitta på nå. Ska bli sköj=)

Nix! Nu är det skrivstopp för tant Theres, för idag!

Tack o stopp-Jätte snopp!


Ungefär på den här skalan i samhället känner jag mig nu. Nånstans mittimellan, men långtifrån accepterad. Dels pga soc o deras utopi att nå´ra unkna matpengar ska räcka till ett fullvärdigt liv, även UTAN droger!!!!
Därför får man försöka få de o gå ihop med de färdigheter man bär på ist. i mitt fall är det dtöld o snatteri! Inget o va stolt över, men de ger pengar till sol, simning, cig, hundmat, etc. ....PISSLIV. Vill bara grina!

Känner mig som Törnrosa eller nåt, så som jag sovit!
Inte klokt!

Glömde nästan bort.
Har läst en jättebra bok som jag verkligen vill tipsa om.
Det var bla. den som fick mig ur min kokong.
Handlar om en cancer-sjuk tonårs-flicka o hennes tillvbaro.
Får en verkligen att fundera. O se livet ur en annan synvinkel.
För visst är livet så mycket mer än så.
Det är ju lite vad vi gör det till.
Man väljer ju lite själv, o lite inte.
Läs den, säger jag bara.
Sätter livet på sin spets, lite så...

Den heter "Innan jag dör", och är skriven av Jenny Downham.

Änteligen!
Äntligen är jag som mig själv igen, och allting är ungefär sådär som de ska.
Har varit o lämnat up. på morgonen.
Jag o Wilmish Rex.
Hon hade jättekul, busade o gömde sig i snön. Hon älskar verkligen när det är vinter o snö!
Jag, inte fullt så skoj. Men de fick gå ändå.
Känns bra att ha varit o lämnat det där förbenade u-provet.

Tänkte på det, man kan ju inte bara ge upp allt. O sluta leva.
Mitt mående påverkas ju jätte mycket av vad det är jag gör och inte gör!
Fick mig att rycka upp mig litet ur min menlösa tillvaro,
och kokong jag hamnade i för en stund.

Samtidigt övertalade jag mig själv att helgen var min. Min vilohelg.
Känns oxå bra att ha kunnat härda ut, utan att ha försökt tvinga in mig i nåt jag egentligen inte vill.Bara för att nåt ska hända.

Nåväl, nog om det.
Idag fibulerar jag på att antingen åka in o sola solarium, eller åka o simma.
Har inte bestämt mig än. Men det lutar åt solen....

Annars vet jag inte mycket mer än så.. ..förutom att jag nu ska diska.

Tack o hej-de var allt från mej!