missytelliot

Helgen har varit jättebra avslappnande o mysig på alla sätt o vis.
Idag vaknade vi ganska sent (10) tog det soft. O har varit ut på en lång prommis med tjocklisa-fisa.
Skönt. Ändå kan jag inte låta bli att känna mig alldeles låg o deppig. Vet inte vad det är. Bara känns så.
Borde väl känna mig nöjd och tillfrads, fast det gör jag oxå.
Men nånstans inuti finns en liten grinolle. En förvirrad sån.
Kanske är det att jag har kraftig separations-ångest inför att jag ska åka iväg till portugal.
Och delvis oxå att jag är så rädd att förlora allt det fina o vackra jag (o vi) har byggt upp idag.
Vet med mig, har förstått, att den där sorgen över förlust finns med mig sedan jag låg i mammas mage.        Snacka arvsynd! 
Det sägs att man bär med sig cellminnen sedan sju, sju, generationer tillbaks!
Och det är väl inte konstigt att vara rädd att förlora det finaste man har, när man tidigare inte haft nåt.
Inte ens sig själv. Snarare stått på minuskontot vad de gäller det mesta!
Tacksam!