missytelliot

Still in söderhamn. Want to go home. Trööööött, seg o låg. Så trött på mig själv o kraven jag ställer som jag sen inte riktigt fixar att leva upp till. Blir inte bra när jag gör såhär, varken utåt eller i mig själv.
Rädslan att inte duga är vekligen ett utropstecken att se upp med för mig. Det är nog det största, som jag bör se upp med för att inte trilla ut på banan igen. Verkligen självdestruktivitet o självförakt som väcks med det. Grunden till allt gammalt som väcks till liv. Inte bra alls!
Nåja, tack o lov så är jag ju medveten om det i allafall.
Och imorgon har jag eftervård, och det känns så jävla skönt att kunna åka dit o bara spy.
Rensa lite, städa i sig själv, på nå vis. För att sen kunna må bättre!
Som det är nu får jag verkligen vara vaken på mig själv för att behålla ödmjukheten o inte explodera för nån liten petitess. O allt det där handlar egentligen om min egen lilla rädsla att på nåt sätt vara fel o att inte duga till!
Förstår ni, vad sjukt! Vet precis. Har börjat förstå hur jag funkar nu. På ett sätt är det verkligen ett privilegium,
samtidigt som det kan kännas tungt. Som en jävla förbannelse. För på sätt o vis så var ju trots allt livet lite enklare förr, då man inte var så jävla medveten.Inte hade något val. Inte behövde tänka liksom.
Nåja, kanju trots allt, i det mörker som känns nu, så har det ju faktiskt gått framåt. 
Mycket tryggare i mig sjölv idag än vad jag varit. Kanske just därför det blir såhär.
Att det känns så mycket mer på sätt vis.
Dont know. Life`s a bitch sometimes. Gotta go. Food! Eat! Bye!