ILSKA vs TACKSAMHET
Ser lite dåligt idag. Ja mina glasögon rök idag. Kommunikationen mellan fru o man, o vice versa, har inte varit den bästa idag. Det är svårt ibland. Speciellt, kan jag känna, om det är som att prata med en vägg. Närvaron hos den andra parten finns, men ändå inte alls. Och det är svårt när båda två mår mindre bra, samtidigt.
Ja,ja, det går ändå. Och det löste sig. Bara man kommer ihåg det här med ärlighet o ödmjukhet. Och framförallt behöver JAG komma ihåg att jag kan bara ta ansvar för mitt mående, inte för hans oxå.
Det blir bara konstigt då. Det är nog delvis därför de blir fel.
Det är svårt det här med kommunikationen i "krigstider". Förut när man (jag) var aktiv narkoman var det väl lätt- fast samtidigt kanske inte. Men då visste jag ju bara ett sätt. Och gjorde ju naturligtvis på det sättet oxå.
Nu har jag fått lära om mig- i mångt och mycket, så ibland är det svårt att veta hur, och vad som är mitt.
Vad är konstruktivt- det var det ju ABSOLUT INTE förr!
Glider jag liksom in i gamla fotspår nu, eller vad gör jag? Är jag konstruktiv, eller? Ibland går det på ren automatik.
Då är det viktigt att stanna upp och tänka. Bara andas lite.
Den där dumma ilskan är bland det farligaste för mig. Den bör jag verkligen se upp med, annars kan jag vara illa ute. Och ett återfall känns inte direkt som någon bra lösning på något problem idag. Utan min drogfrihet har jag verkligen ingenting. Bara ett jävla offer. Drunknar i en alldeles för hård värld.O för såsig i mössan för att förstå ett dyft. Hellre dör jag snabbt- än att drunkna långsamt. Ja, halleluja, jag är drogfri. Över ett år har gått och jag är tacksam för det! Tacksam för allt jag har i mig själv idag. Och tacksam för alla runtomkring mig. Familj o nära vänner.
Nåväl, det löste sig i alla fall (sa han som.......)
Vi satte oss tillslut ner o pratade som 2 vuxna människor och det blev jättebra.
Sen har vi varit ut o promenerat med våran lilla sparv-unge; Wilmalisan såklart.
Henne är jag oxå SÅÅÅ tacksam att jag har. Utan henne är jag faktiskt inte riktigt på det torra över huruvida mycket nykter o drogfri jag vore idag. Hon är underbar. Min man likaså!
vs 
Ja,ja, det går ändå. Och det löste sig. Bara man kommer ihåg det här med ärlighet o ödmjukhet. Och framförallt behöver JAG komma ihåg att jag kan bara ta ansvar för mitt mående, inte för hans oxå.
Det blir bara konstigt då. Det är nog delvis därför de blir fel.
Det är svårt det här med kommunikationen i "krigstider". Förut när man (jag) var aktiv narkoman var det väl lätt- fast samtidigt kanske inte. Men då visste jag ju bara ett sätt. Och gjorde ju naturligtvis på det sättet oxå.
Nu har jag fått lära om mig- i mångt och mycket, så ibland är det svårt att veta hur, och vad som är mitt.
Vad är konstruktivt- det var det ju ABSOLUT INTE förr!
Glider jag liksom in i gamla fotspår nu, eller vad gör jag? Är jag konstruktiv, eller? Ibland går det på ren automatik.
Då är det viktigt att stanna upp och tänka. Bara andas lite.
Den där dumma ilskan är bland det farligaste för mig. Den bör jag verkligen se upp med, annars kan jag vara illa ute. Och ett återfall känns inte direkt som någon bra lösning på något problem idag. Utan min drogfrihet har jag verkligen ingenting. Bara ett jävla offer. Drunknar i en alldeles för hård värld.O för såsig i mössan för att förstå ett dyft. Hellre dör jag snabbt- än att drunkna långsamt. Ja, halleluja, jag är drogfri. Över ett år har gått och jag är tacksam för det! Tacksam för allt jag har i mig själv idag. Och tacksam för alla runtomkring mig. Familj o nära vänner.
Nåväl, det löste sig i alla fall (sa han som.......)
Vi satte oss tillslut ner o pratade som 2 vuxna människor och det blev jättebra.
Sen har vi varit ut o promenerat med våran lilla sparv-unge; Wilmalisan såklart.
Henne är jag oxå SÅÅÅ tacksam att jag har. Utan henne är jag faktiskt inte riktigt på det torra över huruvida mycket nykter o drogfri jag vore idag. Hon är underbar. Min man likaså!
vs Kommentarer
Trackback
