missytelliot

Ute är det tråkväder. Inne likadant.
Känner mig ganska blå.
Måste försöka att inte slå på mig själv för att jag är ledsen o inte alltid klarar av att göra sånt jag behöver.
Behöver istället ge mig själv en klapp på axeln för att jag faktiskt är ärlig och ber om hjälp.
För vem mår bättre av att slå på sig själv?
Hade egentligen bestämt att åka in o simma idag.
Men ångesten är för stor. Känns som att jag ska bryta ihop när som helst o bara börja storgrina.
Blir så ledsen när det blir såhär, på mig själv. Varför????
Känner mig fel o konstig.
Som när jag har varit påtänd o helt handlingsförlamad bara.
Sorg.
Tror det är sorgen jag trycker ner.
Pratade med G igår.
Jobbigt. Känns lite som att jag tappat en bästa vän.
Kan inte sluta tänka på hur han satt vid min sida, så länge han bara fick på sjukhuset.
Hur han har ställt upp som få andra har. Saknar!
Ska försöka rycka upp mig. Göra nånting. Städa, packa, tvätta vad som helst.
Kanske det släpper lite grann.
Ville bara fortsätta sova imorse. Tappat lusten att vakna o stiga upp om mornarna.
Behöver den där praktikplatsen nu snarast.
Ska ringa henne på af idag om en ny tid. Så det händer nåt.
Är absolut inte bra för mig att gå såhär.
Livrädd att falla tillbaka i gamla mönster och tankespår.
Dags att ta sig i kragen!