missytelliot

Säger ingenting.
Filmar, och sätter på mig en mask...
Visade inte dig det jag skrev.
För ibland visar sig rädslan istället.
Nånting händer,
kommer tankar som stör.
Konstiga tankar.
Alla möjliga sorters tankar.
Som teve-brus
Och andningen upphör för en stund
Går in till mig själv.
Och stänger dörren där.
Otillräcklig.
Försöker göra om verkligheten till nåt den inte är.
Nåt jag inte är.
Stänger dörren.
Stänger dig ute.
Som för att förekomma,
(Som för att uppnå det ouppnåliga.)
Som för att slippa gråta
så du ser
Slippa vara sårbar
och åtkomlig
Slippa vara naken
Inte vara jag
eller den jag är, på nåt vis
Det perfekta som inte finns.
Inte i mig i alla fall.
Som att jag inte duger,
och jag vet det.
Precis som hon som har allt
som vet om det.
Vem är hon?
Tänker att det är ingen mening ändå.
Och det gör ont
när dom här tankarna kommer
och blir virr varr
en tung klump i huvudet, bara.
Blir alldeles stel
o torr i munnen.
Kan knappt röra mig.
Bara rädd.
För tänk om det är så.
Tänk om jag blivit tråkig
Grå
Och alldaglig
-Average-
För om jag är det i mina egna ögon
varför skulle jag då inte vara det i dina?
Kommunicerar
med ord den här gången
-Reality-check-
Men klumpen finns kvar ändå
Dumma tankar
Bara förstör.
Varför finns dom där,
ändå, liksom
Är det du
eller
är det bara jag?
Tänker att jag ska hämnas
(töntigt, för det gör jag ju inte)
Subtilt, bara
Jag vet,
och undrar...
Tänkte du på?
(Mig? My ass!)
Jävla rädslor o nojjer!
Kan jag inte bara gråta för?
Visa mig naken och sårbar
Och vara den jag är
För kanske älskar du mig ändå???
Mina fel och brister till trots?...
Kanske står du kvar,
o kanske ännu mer just därför?
Kanske allt skulle bli bra
om jag fick vara jag
"Den jag är ämnad att vara"
Utan krisiduller, på nåt sätt
Vet varken ut eller in
Vet bara att det värker
bankar och slår
av rädslor och brus
inuti nånstans
Och att gråten ligger gömd
som en skatt nånstans...