För mycket TV?
Ja, jävlar i min låda! Jag trodde min sista stund var kommen.
Ja, jag trodde, ta mig tusan det var dags! Dra mig baklänges!
Vilket uppvaknade!
När jag närmade mig "Big Boy" (jobbet) imorse så hör jag hur det tjuter o har sig, nånstans ifrån.
Men tänker att det säkert bara är nåt värsting-bil-alarm som hoppat på i nån stackares bil.
Eller att nån tjackpundare snott stereon o larmet gått på därför, ....i nån stackares bil.
Mycket hann jag tänka o fibulera över, tills när jag helt plötsligt märker att det är ju från mitt jobb som tjutet av larm kommer ifrån!
Shit pom fritt!
Här gäller det att vara smart! Vad gör man! Går man in, eller ens i närheten!? NEJ!
Det kan ju faktiskt vara riktiga psykmördare därinne som överfaller en, slår ihjäl en o drar med pengarna!
Eller, så kan det ju faktiskt vara så att det är nåt som står o brinner, i närheten av nåt som exploderar så snart jag stigit innanför dörren!
Nej, det här går inte!
Jag ringer chefen kl 05.30 på morgonen, men ingen chef svarar. Ok, plan B, ringa 112.
Där står jag 10 meter från byggnaden, grinfärdig av rädsla för att antingen bli psykmördad, eller sprängd i luften,
ringer till 112 enbart för att få veta att det är vakt-tjänst jag ska ringa. Och för att ringa dem så måste jag nu promenera fram till byggnaden för att se vilket nummer jag ska ringa.
Det tog emot! Går framåt med motvilliga steg, "fan, nu kommer jag o dö på kuppen! Fan, fan, fan! Säkert sprängs jag!"
Och precis som jag står där o knapprar in numret till "Pema" vaktbolag med darriga fingrar och med gråten i halsen,
då.......
Då ringer chefen min, som räddaren i nöden. Alldeles yrvaken, och uten att presentera vem jag är, eller nånting,
så rabblar jag fram att "larmet går o jag vet inte vad jag ska göra!? Vågar inte gå in!"
Och jaa, som ni förstår så gick ju allt bara bra därifrån och sen.
Inga psykmördare, tjackpundare eller "sprängningsattentat" inträffade.
Här sitter jag hemma i min trygga vrå, välbehållen och fortfarande i livet.
(Det var ju tur det!)
Har insett att jag nog har en ganska livlig fantasi.
I alla fall i såkallade "kritiska lägen"!
Ja, livet är inte lätt!.....Eller så är det just det som det är!?
Ja, jag trodde, ta mig tusan det var dags! Dra mig baklänges!
Vilket uppvaknade!
När jag närmade mig "Big Boy" (jobbet) imorse så hör jag hur det tjuter o har sig, nånstans ifrån.
Men tänker att det säkert bara är nåt värsting-bil-alarm som hoppat på i nån stackares bil.
Eller att nån tjackpundare snott stereon o larmet gått på därför, ....i nån stackares bil.
Mycket hann jag tänka o fibulera över, tills när jag helt plötsligt märker att det är ju från mitt jobb som tjutet av larm kommer ifrån!
Shit pom fritt!
Här gäller det att vara smart! Vad gör man! Går man in, eller ens i närheten!? NEJ!
Det kan ju faktiskt vara riktiga psykmördare därinne som överfaller en, slår ihjäl en o drar med pengarna!
Eller, så kan det ju faktiskt vara så att det är nåt som står o brinner, i närheten av nåt som exploderar så snart jag stigit innanför dörren!
Nej, det här går inte!
Jag ringer chefen kl 05.30 på morgonen, men ingen chef svarar. Ok, plan B, ringa 112.
Där står jag 10 meter från byggnaden, grinfärdig av rädsla för att antingen bli psykmördad, eller sprängd i luften,
ringer till 112 enbart för att få veta att det är vakt-tjänst jag ska ringa. Och för att ringa dem så måste jag nu promenera fram till byggnaden för att se vilket nummer jag ska ringa.
Det tog emot! Går framåt med motvilliga steg, "fan, nu kommer jag o dö på kuppen! Fan, fan, fan! Säkert sprängs jag!"
Och precis som jag står där o knapprar in numret till "Pema" vaktbolag med darriga fingrar och med gråten i halsen,
då.......
Då ringer chefen min, som räddaren i nöden. Alldeles yrvaken, och uten att presentera vem jag är, eller nånting,
så rabblar jag fram att "larmet går o jag vet inte vad jag ska göra!? Vågar inte gå in!"
Och jaa, som ni förstår så gick ju allt bara bra därifrån och sen.
Inga psykmördare, tjackpundare eller "sprängningsattentat" inträffade.
Här sitter jag hemma i min trygga vrå, välbehållen och fortfarande i livet.
(Det var ju tur det!)
Har insett att jag nog har en ganska livlig fantasi.
I alla fall i såkallade "kritiska lägen"!
Ja, livet är inte lätt!.....Eller så är det just det som det är!?
Kommentarer
Trackback
