missytelliot

Sorgen tar sig många uttryck
och uttrycken tar sin tid
 i olika form
Går flera dagar
i sträck
Ser folk komma o gå
Horisonten, o någon pratar, men jag hör inte vem
Sorgen överröstar
Går flera dagar
utan att gråta
Inte en tår
Sväljer och sväljer
Trycker bort
Bortdomnad, men med känsel kvar
Och så många olika tankar
Handikappar
Minnen och frågetecken
Rädslor
Funderingar
Vem var mannen jag blev kär i?
Vem han är idag
Helt olika personer, inte samma alls
Hur rädd jag var för närhet och intimitet, så rädd för allt
Rädd för livet
Med taggar utanpå
Så plötsligt en dag trillar det ner
som en regndroppe från en klar himmel
Svaret på mig själv
Svaret på varför
Oron som sorgen födde
då jag slutar känna
slutar andas
Svaret på rädslan
Och sårbarheten
som jag inte var van att känna då
heller nu
Visste jag väl hela tiden
inuti nånstans
Långt inuti
Behöver bara bli tydligt ibland
så att jag ska förstå
Men att lära kommer ta tid.
Oceaner av tid
Och åter oceaner av tålamod
Trots påminnelser jag får
som från ovan
att tiden läker alla sår
Så brister det ibland
Och ett ärr rivs upp
Börjar blöda, blir åter ett sår
Processen kanske aldrig tar slut
och det där ärret finns kanske alltid med
Det som gör så ont
De som delvis handikappar
o rivs upp då o då
Svider
när man blir påmind
Genom en grådaskig dag, en låt dem spelar på radion, en viss doft eller något annat
som alltid bara råkar finnas där
Men någonstans finns väl en lindring?
Säg att det finns något, någon nånstans
Efter en lång vandring i en torr öken
utan tårar
o man tillslut når en punkt
då det känns ok.
Då stressen, rädslorna o sorgen falnar lite.
Då allt inte bara blir ett enda stort virr varr längre
pga en liten fundering, tanke
eller den där gråten som trycktes ner för fem dagar sen
Då allt kan få vara bara
bara det det är!?
Gråt får vara bara gråt
o rädslan är ok
Sårbarheten inte känns så hotande livsfarlig längre
O rösterna i huvudet inte handikappar?
Livs levande
till skillnad mot för levande död....
Varit allt för länge
Dags att leva
Ännu inte tid att dö