missytelliot

...har man inte gott om. Så är det.
Har skrivit bravet till min vän i Luleå som  jag skrev om tidigare.
Usch, tänker mycket på honom.
Känns så himla hemskt o veta.
Jag menar när man har varit där själv o vet alla sanningar och lögner.
Allt skit, och all sorg som blir till en endaste stor klump inuti.
Och aldrig får komma ut.
Man bara mår sämst hela tiden.
Och så tänker jag på hur han alltid ställt upp o funnits där för mig när jag har behövt.
Och tänk om nåt händer.
Hans ålder, hans hälsa och alla risker man utsätter sig för.
Och sig själv på nåt sätt oxå.
Skulle gå sönder, om jag fick höra att....
Det gör jävligt ont.
Hopplöst.
Men jag skrev i alla fall det där brevet och har skickat det idag.
Känns så himla fjantigt ändå.
Men det är allt jag kan göra just nu......
Fast jag vet att han kommer bli glad.=)
 ←Vänner....