missytelliot

Kollade just klart en film med ovanstående titel.
Den var ganska bra. Handlade om ett lyckligt par i N.Y. som skulle till o gifta sig.
Men så en kväll då dom är ute o promenerar med hunden blir de rånade och grovt misshandlade.
Båda förs till sjukhus, men mannen överlever inte. Sen handlar det om kvinnan, hur hon överlever sorgen o rädslan. Stoltheten dem stal av henne i o med misshandeln.
Ja, usch. Den var riktigt hemsk. Manshatet, och föraktet mot dem som misshandlar och på andra sätt gör oskyldiga människor illa.
Känner igen det alltför väl! Gjorde ont i mig att se filmen och dess innebörd.
Känner igen den rädslan för att gå ut. Att gå ut överhuvudtaget och speciellt efter mörkrets inbrott.
Rädslan för människor. Skuggor och ljud.
Och tiden efter, när första fasen lagt sig, hur jag hatade alla män.
Äckliga djur-varelser. Lågt stående. Och hur jag hatade (-än idag kan känna ett sting av hat o förakt) för den man som tog min stolthet ifrån mig. Den man som slog mig till "tystnad".
Fast jag var inte tyst, jag polisanmälde honom och vittnade mot honom i domstol! Ångrar jag inte för en sekund.
Önskar bara att straffet blivit hårdare!
Och ibland kan jag tänka och önska att jag var starkare, fysiskt, än han.
Fick slå honom blodig. Med baseboll-trä i aliminium. Göra honom illa, ge honom men och skador för livet.
Så han vet, så han kan känna och vara medveten, ännu mer än det jag känner för vad han gjorde mig!
Men vad gör det mig till då!?
Likadan som han-inte ett dugg bättre.
Ilskan och bitterheten över det han tog ifrån mig i o med misshandeln, finns kvar som fula ärr inuti.
Kommer aldrig att försvinna. Måste försöka se det som en del av mig- den jag blivit och är idag.
Försöka bli vän med faktum. Tänka ödmjukt- fast det är svårt.
Och än idag blir jag ledsen på tanken av vad fan han gjorde egentligen.
Han inte bara slog mig, han våldförde sig på mitt inre. Fuckade up oskuldsfullheten som fanns där.
Den naiva, blev till cyniker.
Gör ont, men jag måste försöka förlåta!