missytelliot

Ute blåser det.
Och det är väl ungefär så det känns inuti oxå.
Älsklingen frågade om jag inte hade börjat med mitt 7:e steg, som jag tydligen hade pratat om i helgen.
Det har jag inte. Har ingen lust heller.
Känns som att motivationen till saker o ting är på minus just nu.
Känner mig ap-låg och knarksugen.
Få bedöva skiten med nåt!
Såg på flower power pogrammet på teve igår, och det gjorde ju inte saken lättare.
Dagarna bara går o går, och det händer INGENTING i mitt bedrövliga liv!
Tror att det här med a.f. och att det inte blev nåt av praktiken, blev en större besvikelse än jag fattat.
Och det här med socialt nätverk....
Mitt består just nu av; älsklingen o min psykolog.
Vad är det då!?
Enbart patetiskt, är det!
Vill bara gråta, men gråten sitter fast!
Tungt i bröstet, blir det.
Och jag förstår vartifrån stressen kommer.
Varför jag inte andas med magen.
All skit jag bara trycker ner!
(Nåväl, jag skriver ju om det nu i alla fall!)
Kan inte ens känna glädje över att jag kommit in på skolan.
Älskling är med entusiastisk över det än vad jag är.
Ringde runt o berättade för alla, gjorde han.
Han, inte jag.
Kanske blir det bättre till semestern, försöker jag tänka.
Men det är ju evigheter kvar till dess.
Usch, vad tråkigt det känns!
Vad tråkig (o gnällig) jag känner mig!
Men vad ska jag säga?
Det är ju såhär det känns.
Blir så less ibland på mig själv, när det känns som att jag bara försöker spela positiv o hålla uppe nån slags fasad.
När det bara är ljug.
För att det inte är tillåtet att vara ledsen.
"Allt ska ju vara bra nu"
O samtidigt är jag så trött på att vara så jävla negativ.
Nånting jag har varit allt för mycket i hela mitt fucking liv!
Och, som sagt; den där ilskan....
Vart?
Hur tar man till den och använder den som ett vapen när den bara lyser med sin frånvaro!?
O inte finns alls!?
När allt man känner är bara ett enda stort hål.
Brist på motivation.
Tomt.
Ingenting.
?
Som att jag bara går bakåt hela tiden o når bara repriser i mitt liv.....