missytelliot

Jaha, nu fick veta att vi inte blev godkända på HSB.
Helt sjukt. För att vi har betalningsanmärkningar, så får vi inte köpa, KÖPA (!) lägenhet.
Visst det ordnar sig nog ändå.
Men det känns ju rent ut sagt förjävligt!
Jag förstår alla de som vill bli drogfria o accepterade medborgare, som inte pallar. Som ger upp.
Första känslan i mig blir att "fuck it", "dra åt helvete då!"
Skita i allt o bara ge upp. Jag är ju ändå inte accepterad för den jag är, den jag var o den jag vill bli.
Vill vara. Samhället och alla instanser har ju redan klassat ut en pga. ens förflutna.
Men vad gör man?
Bevisa att dem har rätt? Det har man ju heller ingen lust med samtidigt!
Och, börjar man kliva på det gamla tåget igen pga. en sån här grej så är det ju bara jag själv som mår dåligt.
Inte fan mår de sjuka gubbj---arna, på HSB dåligt över det!
Eller någon annan i det här sjuka tjyvsamhället, heller för den delen.
Nää, det bästa att göra i en situation som denna är att bara stå ut. Visa att dom får fel.
Ha tålamod, tillit och bara fortsätta göra rätt saker för mig själv o mitt tillfrisknande.
Men det är verkligen inte lätt att resa sig upp i detta land, om man en gång fallit.
Det blir en stor sorg i en att känna att man inte duger, för att man levt det liv man levt.
Något som man egentligen inte ens valt själv i grund o botten.
För vilken människa väljer att leva i misär med döden lurandes bakom hörnet?
Och är det inte så att alla förtjänar en andra chans?
Eller? är det bara nåt som folk säger? Låter fint liksom!
BULLSHIT!