missytelliot

Som ni vet så var jag ju i Hudik på återträff igår.
Det var jättekul, som ni ju oxå redan vet.
Felet är bara de att jag sätter sådan press på mig själv.
Känns som att; eftersom jag gjort klar min behandling så ska allt vara bara bra.
Att jag måste säga o prestera så himla bra saker när jag är där.
Stressar upp o blir alldeles stel o spänd, hela jag.
O med de så blir jag helt avstängd i mina känslor.
Så även om jag skulle kunna/kan tvinga mig att prata om mina äkta, ärliga känslor,
så känns det helt ingenting bara! Blir helt tom.
 Jättekonstigt!
Och när jag äntligen var hemma i Sundsvall igen o skulle ta bussen från Navet,
så bara kändes det sådär som det kändes när jag var påtänd förut.
Skitstirrig o fladdrig som faan!
Jätte jobbigt.
Gick över de värsta på kvällen.
Älsklingen masserade mina axlar, o gosade i mitt hår så jag började slappna av,
Blir så ledsen att det blir såhär för mig.
Samtidigt så ska jag väl försöka att inte slå på mig själv för det.
Försöker intala mig själv att det är ok.
Och att det är tillåtet för mig att vara den jag är, osv, med allt vad det innebär liksom.
Ingen lätt sak, för sen ska man ju tro på de oxå....
(Affirmationer!-jag vet!)
Men varför?
Jag menar; jag känner ju de här tjejerna som är på återträffarna!
Varför ska jag behöva sätta upp kraven o ribban så högt, att jag nästan faller!?
Släppa taget, behöver jag göra på nå sätt i det här.
Vet bara inte hur.......
Tror att de blir så stort, byggs upp i mitt huvud redan långt innan;
en förväntan..
Tillslut har det bara blivit för stort.
För mycket för mig att hantera på ett harmoniskt sätt.
Förresten så kan jag väl tänka mig att sånt här blir bättre bara jag får mer socialt liv oxå.
Kanske?....