missytelliot

När jag faktiskt glömmer bort för en stund så känner jag...
Och när jag känner så vet jag
Och flyr lika fort igen.
In i saker jag gör o alltid har gjort.
Svårt att bryta mönster.
Gör mig utmattad
Saknaden...
efter någon att ty mig till
Avsaknad av mod att våga....
Och rädslan att bli för involverad i mig själv på nåt sätt.
Går in, stänger dörren..
...låser o slänger nyckeln,
tills nästa gång
En kort stund av lycka
En kort stund av mod
o kanske utav glömska?
Så sällan.
För så ofta som allt fryser till is och stelnar.
Rädslan som aldrig riktigt ville tina.
Ångesten som får en att göra konstiga saker
o tänka konstiga tankar.
Nu och föralltid
med bara en kort stunds rast.
Tomheten fylls av panik
Söker att röka bort min dötid
och lager av stress.
Ligger som ett täcke över tröttheten
Den psykiska utmattningen
Och fragment av minnen som ligger därunder o bubblar
Utan luft....
Utan nåd...
När allt jag egentligen bara vill är att våga stå på egna ben
Men hur gör man det
när ångesten bor i en som en oönskad hyresgäst
Som en desperat jakt efter lycka
Alla mina vapen som inte funkar längre
Som att få en dusch av tårar
Överröstas av paniken
o flyr....
In i mig själv igen
och allting som jag gör
Allting som gör att jag aldrig kan bli hel igen
Känslan av sorg
Kungen av tomhet