missytelliot

Önskar jag kunde sova bort allt de grå.
För när allt försvann, under mina fötter.
Ramlar o det gör ont.
Rädd.
Vad blir det nu.
Jag vet redan
vad jag behöver göra
Men uppgivenheten
Uppgivenheten som bara växer o blir till ett stort svart
o meningslöst hål därinuti.
Vill fly
söker flyktvägar.
Men där finns inga.
O vapnen jag en gång slipade, de finns bara inte mer.
Förlagda i glömska och apati
Alldeles för mörkt.

Riktnngarna är fyra, men inget för mig.
Står bara kvar här
förstenad
av min egen sorg och rädsla
För plötsligt slog det mig
att han är inte längre min
Det är nu fru gryn som har honom i sitt sköte.
Om bara gråten.....
Gråten, om den bara ville.
Så allt fick ett slut....
Precis så som tron och tilliten gjorde
då när allt rasade
med några enkla rader,
så "sanningsenliga"...
Precis som innan, och innan, och innan...