missytelliot

När man förlorar en så står en tusen åter, sägs det ju....
Kanske är det så det är oxå.
Men dagens innehåll å innebörd känns bara way too much to be true, på nåt sätt!
Vet inte vad jag ska tro!
Ärligt talat känns det, såhär i efterhand som om kanske det var (lite) planerat.
Uträknat!?...??? Eller?!
Kanske är det bara jag som nojjar oxå, but still....!?
Från en nallis med den mjukaste päls i sammet, till nåt från en mardröm.
Sådana mardrömmar jag drömt allt för många gånger förr,
för att gå in i den fällan igen. O gå på den lögnen ännu en gång i raden!
Aldrig mer, är mitt löfte till mig själv, sedan rättegången den där disiga vårdagen för många traumatiska år sedan!
Aldrig någonsin mer! ALDRIG! ALDRIG! ALDRIG!

En lättnad bor i alla fall i min mage efter att sanningen äntligen tagit sig över muren,
det som är mina läppar och mitt tal.
Efter att så smått, till en början tagit upp en diskussion med han somstår i bakgrunden nu.
Funderar, undrar och kanske bara inte vill annat än att mitt hem åter blir hans.

Själv har jag still ingen minsta aning.
Kan inte iaktta eller smeka en man som tyvärr tappat respekten från sin andra hälft.
För även om saknad finns och existerar, så är det inte i den mån mer, tror jag.

What ever så finns det ingen mer som blir mitt barn, samtidigt som en son!
Ingen som tror sig jkunna ha mig kvar för all evighet.
Någon som låtsas, men egentligen bara vägrar lyssna på någon annan än sig själv.
På någon annan än sig själv,  och monstret som rädslor växer sig till stora.

Trots allt det jag vet, och allt det jag inte vet,
så gör det faktiskt lite ont och ledsamt att se någon förändras från får till varg.
Bara som i en handvändning sådär oxå!
Som från ingenstans.
Skrämmer o gör mig ledsen och trasig i hjärtat!
Stämmer sånt som jag tror, och sånt som flyttat in,
och numer bor i mitt huvud. Mitt hjärta och själ.
Den stora rädslan,
så dumt när jag ändå inte vet vad jag vill.....
.....eller vem!

Kanske har jag vetat hela tden, eller så har jag bara behövt den här tiden.
Kanske än mer!
För mig själv, för min skull!
Vara helt allena!?

Fastän sorgen och tårar finns där,tjockt nere i halsen ändå.
När tanken på de 2 spelas upp i mitt inre som en film.

Whatever, however, and so what!?
What the fuck can I do anyway!?
Det var väl bara inte så det skulle bli!?
Vem vet?
Kanske är det inte alls så som bilden på min hjärnbark.....

Orkar inte tänka mer.
En sak, o en dag i taget!
Sådeså!

Några få fakta:

1) Längtar till torsdag
2)Saknar.....
3) Har ingenstans......
4)Undrar....tänker och bekymrar mig!
5)Dags att vila one more while,
before  the day eats your night away!
6)Should let go, whatever will be, becomes! AaaaiIiiiggght!?

Imorgon blir en bättre dag!, Eller hur! Visst!?
Säg att de e så!!!!!! Snälla, annars vill jag bara sova till torsdag!!!!!!

(Tycker om en viss sorts gröt!
Typsån med gryn...havre kanske.....

Nää, nu får de va nog!
Tack o ajöken!