missytelliot

Sovit hela dagen idag.
Behövdes väl.
Fortfarande trött.
Önskar att jag bara kunde sova mig igenom allt,
och när jag väl vaknar så är allt bra igen,
hur än saker o ting blir.
Fast de är väl det jag gör genom mitt sätt sätt leva ändå, på sätt o vis.
För när jag vaknar på morgonen,
"tom på bensin". Utan medicin.....
En sådan panik och sorg,
O gråten som jag tror aldrig ska ta slut.
Vill bara blekna bort o försvinna från denna värld.
Kliva ur mig själv o slippa se.....känna misären.
Slippa vara jag
i den här situationen.
Slippa fatta alla besluten.
Ojm vilken väg jasg ska välja
att gå härifrån.
Samtidigt som det känns som att jag bara sitter fast.
Tomstampar på ett och samma ställe bara.
Men rädslan.
Det är rädslan den lever på tror jag.
Beroendepersonligheten som bor där inne
och äter upp en inifrån.
Förnedrande men härligt, på en och samma gång.
För så fort jag bara kan på morgonen,
helst innan jag känner gråten kommandes
så tar jag min  medicin o mår bra igen.
Slipper allt.
Bara helt bedövad (bedrövad)
Numb.

Fast nåt som jag märkt, som ändå är bra i allt det här
är att jag idag går min egen väg.
Följer inte bara med strömmen o säger ja till allt.
Låter mig inte trampas på.
Och kan göra skillnad på folk o fä.
Håller ett avstånd,
på gott och ont.
Den där muren, ni vet....
(eller kanske inte)
Men den är i af. självvald idag.
Jämfört med förr i tiden.