Här och nu....
Stressad.
Känner mig stressad, och glömmer bort här och nu.
Flyr......de är det jag gör.
För egentligen är jag ledsen-
Sådär ledsen så jag bara mår illa i hela kroppen på nåt sätt.
Men gråten vill inte komma upp till ytan. Bara gömmer sig nånstans.
Nånstans utom räckhåll, liksom.
För det är just då som jag gör såhär...lindar in mig i en massa projekt.
Snurrar upp mig alldeles, tills jag nästan svimmar av matthet, för att slippa känna.
Får påminna mig själv.
Prata med mig själv.
Säga att allt är lugnt. Jag får vara ledsen. Det är tillåtet. Men glömmer hela tiden bort.
Önskar det fanns någon att prata med. Någon som även ser min gråt.
Men här och nu,
just nu, finns det ingen....
...Känns det som. Fast jag vet egentligen flera.
Sluter mig i mig själv.
Stängt dörren o låst.
Satt på mig glad-masken, och traskat iväg. Någon annanstans.
Bara det att den där obehagliga känslan,
den konstiga känslan inuti,
som intagit hela min kropp o själ, följer mig vart jag än går.
Kan inte längre fly undan.
Jag är fast.
Plågad.
