missytelliot

Skillnad. Vilken skillnad. Ja, det slår mig med stor häpnad hur skillnaden kan göra skillnad!
Ringde nämligen redan igår till VC ang. en tid im en sjukskrivning.
Fick beskedet att  "inga läkare fanns på plats, jag skulle återkomma imorgon (dvs. idag) för en akut-tid."
Vilket jag gör, ställer klockan på ringning; halv-8. Ringer Vc rekomenderad tid; kvart i 8. Får tid för återuppringning, sådär som det det brukatr vara ni vet...
Kvinnan som ringer upp frågar vad ärendet gäller o först säger jag arr det gäller utbrändhet.
(Man har väl inte alltid lust att basunera ut allt o hela sanningen till nån slahs liten skvallrig telefontant!)
Men utbrändhet räckte inte till, så jag var alltså tvungen att dra hela sanningen för den lilla skvallriga telefontanten, o gissa vad litet tider dem hade då!!!!!!

Blir så jävla ledsen o arg. Detta faktum att bli sä'ärbehandlad står mig upp i.....
O väga inte komma o säga nåt i stil med; "det är bara du som kan ändra..." "bla, bla, bla..."
Faktiskt det jag håller på med, därav sjukskrivningen!

Hur som haver så hade jag ringt till Björkskatans VC även från min mobil då de ej ringde den tid det uppgav först. Alltså ringer dem upp mig igen, ca en halvtimme senare. Men den här gången var det en annan tant med brytning som fanns där i andra sidan luren. Jag förklarade åter min situation, och min panik över att få en sjukskrivning utfärdad. Hips, vips så fanns det en tid 13.30 hos någon läkare vars namn var Susanne.
Så enkelt, men ändå så svårt.
Tänk att det ska behöva vara såhär! 2010 är året vi lever i, o fortfarande fattar homosapiens ABSOLUT INGENTING!
Gör mig så jävla besviken.
Säkert har den där lilla skvallriga telefontanten själv garderoben fylld med lik o hemskheter, som hon frenetiskt gör ALLT  i sin makt för att dölja!
Eller så har hon det inte, utan bara ett väldigt lågt antal hjärnceller.
Vilket som, så gör det mig ledsen, men ödmjukhet, ödmjukhet, ödmjukhet.
Och så en himla massa tacksamhet, förståss, över tiden jag faktiskt ändå fick idag!
Över dessa vardagsänglar som finns lite här o där ibland när man behöver dem, o ibland inte behöver. Bara finns.
Som om dem vore utsända av någon högre kraft eller så....
Tack Gode Gud för dem! Hur skulle livet se ut utan dem!? Tänka sig.....
Nää, usch! Vardagsänglar finns.
Och vetskapen om det gör mig glad. Skänker trygghet ,om så i bara små, små doser, så i denna värld som annars kan vara alldeleles för grym ibland, kan det behövas! Tillsammans med kärlek o ömhet. Allmänt menar jag.
Som att bara ge någon man möter i förbigående ett leende, hålla upp dörren åt den där jätte-tjocka tjejen som har en bebis i magen, eller andra gester som är små, o enkla men än så uppskattade!
För är det inte det de handlar om att leva; Kärlek!?

Inte gegga ner sig i hat o avsky.
skylla allt på en taskig barndom, eller älta saker som hände för elva år sedan!
Här och nu! Här och nu!
Vilket är något jag själv fortfarande tränar på. Eller ska man säga igen....?