Hopplös...
Nytt år. Nya tag...?
Kanske lättare sagt.
Önskar verkligen jag kunde tänka o känna mer positivt.
Men i den sits jag nu sitter så är de faan inte lätt!
Känns bara hopplöst!
Känner i hela mig,
går nästan sönder.
Att detta kommer aldrig hålla, inte länge till. Skriker i kroppen efter lindring.
För att inte tala om det sociala.
Känner mig fången.
Att sitta hemma hos min mor, dag ut o dag in,
utan socialt umgänge alls, knappt.
Det är inte mänskligt.
Gråter inuti hela min vakna tid.
Orkar inte längre....
För bubblan spricker snart!
Sorry, men så här olycklig vill jag aldrig vara!
Kära Kusin! Önskar jag bodde närmare så vi kunde hitta på grejor ihop! Kanske Du skulle komma och hälsa på hos mej? Göra nåt annat, se nåt annat och framförallt träffas! Det är ju hundra år sen, minst! ;) Tänker på Dej! KRAM
